Mätta och belåtna lämnade jag och J Sushi-haket på Kommendörsgatan och gick i sakta mak mot Karlavägen. Förundrade över att vi var mätta trots att det inte var mycket på tallriken.
- Man blir så där lagom mätt på Sushi. Det är ju perfekt, vi ska äta igen om tre timmar. Och inte kan det vara mycket kalorier i det heller. Jag måste kolla upp det, säger J som nyligen inlett en ny vända strikt kosthållning i förhoppning om att tappa några kilon till våren och sommaren.
Södermalm är egentligen mer hemma för oss än det Östermalm vi nu promenerar på. På trottoaren efter Karlavägen trevar sig den gamla damen i päls fram i snömodden med sin lilla hund. Två yngre kvinnor går förbi och pratar om gårdagens händelser med tydliga och välartikulerade ord.
- Titta där, säger J och pekar på en textad lapp i ett skyltfönster. Nu ska det bli en ny butik i den där lokalen. Inredningsbutiken stänger, dom har inte haft öppet länge. Det var ju inte så länge sedan den där Häst- och hundaffären låg där heller.
Ytterligare ett bevis på lågkonjunkturen, funderar jag. Eller kanske tänker jag inte längre än näsan räcker. Nyligen har ju J och jag själva sålt en butik.
Det blåser kallt när vi svänger ner på Sturegatan och går mot Stureplan. En man och ett äldre välklätt par möter oss på trottoaren. Mannen går fort och ryckigt förbi det äldre paret, en Norge-flagga sticker upp ur hans ryggsäck och han stirrar framför sig med en lätt galen blick.
- Ni ska faan visa respekt! skriker han okontrollerat när han passerat mig, J och det äldre paret och fyller i med en osammanhängande rappakalja.
Vi vänder oss om. Det äldre paret tittar på oss. Vi tittar undrande på varandra och ingen förstår varför han skriker. Allt står inte rätt till med mannen som hastar fram sin egen väg.
- Han vet nog inte själv vad han skriker på. Han kanske hör någon inre röst, säger J halvt på skämt, halvt på allvar.
Strax nedanför oss sitter en kvinna på huk, lutandes mot ett av skyltfönstren, och blossar på sin cigarett. Helt lugn sitter hon där och tittar framför sig. Opåverkad av storstadsstressen, och som en direkt motsats till den röra vi nyss lämnade med okontrollerat skrik och skrän, verkar hon drömma sig bort till en annan tillvaro.
Vi stannar snabbt utanför Vapiano och kollar nyfiket priserna på menyn innan vi fortsätter ner över Stureplan.
- Det kan inte kosta mycket att göra Sushi, säger J och verkar vara tillbaka på det där Sushi-haket vi nyss käkat på. Du behöver inte heller så stor och dyr lokal för att sälja dom. Fan, tänk dig att sänka priserna, sprida det och ligga på ett bra läge. Vad populärt det skulle kunna bli!
Och vi som nyss avslutat ett affärsprojekt. Men drömmarna om något nytt finns kvar.
Vi bestämde oss för att åka hem, och tog rulltrappan ner mot Östermalmstorgs T-bana. Det blir en lugn hemmakväll i kväll.